Mötte första patienten med blödarfeber

Det första fallet av blödarfeber väckte mycket uppmärksamhet. I Correns spalter kunde vi se bilder av sjukvårdsanställda som såg ut att vara utrustade som astro­nauter – allt för att undvika smitta vid infektionskliniken som låg på Kanberget vid den här tiden. Patienten vårdades i fem veckor med febertoppar över 42 grader – men han överlevde. Enligt experterna hade han fått en svår blödarfeber efter ett besök i Kenya, troligen ebola eller Marburgfeber.

Var det ebolafallet i Linköping som bestämde din karriär?

– Nej, jag hade nog redan bestämt inriktning.

Anders växte upp utanför Vreta kloster tillsammans med fyra syskon.

– De är spridda runt Sverige och en bor och jobbar i USA i dag.

Efter studenten på Katedralskolan bar det så småningom av till Lund för läkarstudier, men snart var Anders östgöte igen och jobbade som infektionsläkare på US.

Ebolafallet i Linköping gjorde att politiker och sjukvårdsorganisationer började fundera på var man skulle vårda patienter med extrem smitta. Snart kom idéen upp om en nationell högisoleringsenhet.

– Jag var med från början, säger Anders.

Men innan högisoleringsenheten kom till flyttade familjen Tegnell till Laos där Anders jobbade för WHO (FN:s Världshälsoorganisation) i början av 1990-talet. Det blev tre års jobb.

– Laos var då isolerat och levde i sviterna efter Vietnamkriget. Det fanns nästan inga utlänningar i landet och det var en folkdemokrati där ett enda parti var tillåtet.

När Anders kom tillbaka till Sverige fortsatte planerna på en högisoleringsenhet.

– Vi samarbetade en hel del med Socialstyrelsen.

Enheten behövde vara en kliniskt isolerad miljö med egen ingång och ett eget ventilations- och avloppssystem på grund av den extrema smittan. Men för att få er­farenheter av vård av svår blödarfeber reste Anders till Zaire (nuvarande Demokratiska republiken Kongo). Där hade en epidemi av hemorragisk feber brutit ut i staden Kikwit 1995. Utbrottet hade orsakats av ett ebolavirus.

– Ebola dödar många av de smittade väldigt fort och sjukvårdspersonalen är utsatt, var några av slutsatserna, säger Anders.

Åter i Linköping började högisoleringsenheten på US att användas, men Anders har också annat att göra. Hans doktorsavhandling lades fram 2002 i Linköping efter tio års studier av infektionsrisker vid hjärtkirurgi.

Men Anders internationella intresse förde honom till Luxemburg för ett jobb för EU-kommissionen samma år.

–  Det var efter terror­attackerna i USA 11/9. Vi sysslade med bakterier som kunde användas för terrorändamål som exempelvis mjältbrand.

Några år tidigare började han att pendla till Stockholm. Ett jobb på Smittskyddsinstitutet väntade. Efter sju år gick han till Socialstyrelsens smittskyddsenhet och sedan vidare till Folkhälsomyndigheten och blev 2014 där utnämnd till statsepidemiolog.

Under den här tiden dyker Anders upp på tidnings­sidorna, i radio och tv. Det kan röra sig om fågelinfluensa, ebola, svininfluensa, zika eller lassafeber.

–  Vi försöker informera så att man kan skapa sig en egen uppfattning.

När oron för fågelinfluensan var som värst 2005 sade Anders i Corren:

”Att risken för att fågelinfluensan ska förändras till ett virus som smittar mellan människor är oerhört liten. I det här läget är fågelinfluensan inte någon stor fråga för människors hälsa.”

Men jobbet innebär också kritik. Det gäller massvaccineringen mot svininfluensa där vaccinerade fick narkolepsi.

Sedan många år har Anders pendlat mellan hemmet i Vreta kloster och jobbet i Stockholm – varje dag.

– Det har blivit en vana. På tåget läser jag mejl, skriver rapporter, planerar min dag eller pratar med journalister ...

Anders kanske drömmer om Ostlänken.

På fritiden ägnar Anders en hel del åt trädgårdsarbete.

– Det är avslappnade.

Är du en som börjar studera frökataloger i januari/februari?

– Till viss del. I fönstren i Vreta kloster står sådda blom­lådor.

De väntar nog på våren.