University of Helsinki

Pseudovetenskap

För två år sedan fick Sverige sin första professur i parapsykologi. Den sällsynta professuren tillsattes efter en del protester. I USA har det diskuterats huruvida en relativt ny teori som heter Intelligent Design kunde accepteras i utbildningen vid sidan av darwinistisk evolutionsteori. Också i Finland har vissa inriktningar med okänd veten-skaplig grund fått fotfäste inom universitetsvärlden.

Lunds Universitet har fått ett anmärkningsvärt testamente. Pengarna är avsatta för att inrätta en akademisk professur i parapsykologi och hypnologi. Parapsykologi studerar fenomen där psyket antas motta information eller påverka den fysiska verkligheten utan att använda sig av sinnena eller kroppen. Kända delområden är klärvoajans, telepati och psykokinesi. Av hela trettio sökande valdes mexikanske Etzel Cardeña, men bland dem som förespråkar parapsykologi anser vissa att han inte är någon expert på ämnet och att universitetet varit mer intresserat av att få pengarna än att satsa på rent parapsykologisk forskning.

Fortfarande inget bevis

Det finns kurser i parapsykologi vid flera universitet i världen och, såsom i Lunds fall, ligger det ofta en privat finansiering bakom verksamheten. Trots det spännande temat har intresset för parapsykologisk forskning minskat dramatiskt sedan 1980-talet på grund av att man helt enkelt inte lyckats hitta något paranormalt. De mest meningsfulla undersökningarna har däremot handlat om parapsykologi som ett rent psykologiskt eller socialt fenomen: hur människor ställer sig till det övernaturliga. Några forskare hävdar ändå att det finns bevis på oförklarliga fenomen, men än så länge har den kända skeptikern och trollkonstnären James Randi fått behålla sina pengar; han har nämligen lovat betala en miljon dollar till den som under kontrollerbara omständigheter genomför en studie som ger bevis på vilket som helst paranormalt fenomen. Utmaningen började 1964 då Randi erbjöd 1000 dollar för en sådan studie. Sedan dess har många försökt men än så länge har ingen lyckats. Nuförtiden betraktas parapsykologi av många som pseudovetenskap, ockultism eller vidskepelse trots att den eventuellt i början upp-fattades som ett lovande forskningsområde.

Parapsykologi är ett gott exempel på hur någonting kan betyda olika saker för olika människor. För många forskare i psykologi handlar det om kontroversiella teorier eller föråldrad forskning. För människor som tror på klärvoajans och telepati handlar det om magi eller övernaturliga förmågor som kanske är begränsade till vissa individer med en särskild talang eller känslighet. Traditionellt har det talats om ockultism men nuförtiden kallas rörelser, som förenar människor med en ”bredare” syn på verkligheten, för new age eller ”gränsvetenskap” eftersom den anses ligga mellan vetenskap och det oförklarliga. New age-entusiaster påstår att vetenskapen ger en enögd bild av verkligheten och påpekar att den inte kan förklara allting. Men om man till exempel tar en titt på Ultra, den finska tidskriften för den här typen av gränsvetenskap, inser man snabbt att det handlar om allt annat än kritiskt tänkande. De alternativa teorierna saknar både logisk koherens och trovärdiga bevis. I stället mäts sanningsvärdet inom parapsykologi, ufologi, alternativmedicin m.fl. ofta genom deras popularitet.

Det finns ett samband mellan veten-skap och folktro. Allt börjar med att någon tror på någonting, sedan testas påståendet med en vetenskaplig metod. Ibland blir lekmän intresserade av en praxis som tidi-gare varit föremål för forskning men som sedan avvisats på grund av otillräckligt bevis. En föråldrad praxis som blir en kvarleva utanför det vetenskapliga samfundet kallas pseudovetenskap. Vad som har hänt är att den ursprungligen folkliga myten ekiperats med vetenskaplig terminologi och stil. Forskningen har flyttat till privata institutioner som beviljar sina egna certifikat med påhittade titlar för att nå trovärdighet i de potentiella kundernas ögon.

Dolda intressen

Under ideala omständigheter är vetenskaplig forskning objektiv och oberoende av externa faktorer. Resultat och sättet på vilket de presenteras borde inte styras av ekonomiska intressen eller personlig agenda, men detta krav uppfylls inte alltid. I pseudovetenskapens värld är det inte sällan det finns ideologiska eller religiösa motiv bakom forskningen, såsom i fallet Intelligent Design (ID), en ny teori vars syfte är att utmana den darwinistiska synen på evolu-tion. Förespråkarna påstår att det finns molekylära bevis på att arternas uppkomst inte kan ha skett utan en agent. ID-forskarna säger offentligt att de inte vet vem eller vad denna agent kunde vara, men det är känt att bakom Intelligent Design finns en inflytelserik kristlig rörelse vars direkta syfte är att skaffa vetenskapligt bevis på att sanningen finns i Bibeln.

ID är ett typiskt exempel på en rörelse som ställer sig kritisk mot ”akademisk” vetenskap men som samtidigt förstår vikten av att bli trovärdig genom att publicera en artikel i en etablerad vetenskaplig journal. När de vetenskapliga grunderna bakom Intelligent Design evaluerades i en rättegång i USA för två år sedan aktualiserades frågan om publicerat bevis. Enligt domstolen fanns det ingen som helst vetenskaplig publikation som ger stöd åt påståendena. Ändå presenterar ID-samfundet Discovery Institute en lång och imponerande lista av artiklar på sin webbsida. Sådana listor är en vanlig syn på nätet. Men de kan vara gjorda med tanke på att de flesta besökarna aldrig kommer att granska alla artiklarna och se hur dåligt underbyggda de är.

Problem med att evaluera forskning

Det finns kontroversiella institutioner som har lyckats i sin uppgift att publicera artiklar. Trots att det på sista tiden har blivit lätt för alla att hitta publicerade undersökningar i olika databaser, såsom Google Scholar, kan det vara svårt att evaluera dem. Ändå behöver man inte vara expert för att kunna ta en titt på forskningen om man kommer ihåg att vara kritisk. Är det verkligen fråga om undersökningar som är publicerade i etablerade vetenskapliga journaler eller handlar det snarare om manuskript, konferenstal eller artiklar i institutionens eget språkrör? Är det bevis på det som institutionen förespråkar eller snarare på ett besläktat tema? Visar artiklarna att institutionens påståenden är fullkomligt sanna eller bara att det eventuellt finns någon sanning i det som har undersökts?

Dessutom innebär inte en publicerad artikel att rönet blir en orubblig sanning. Vetenskapliga journaler ställer höga kvalitetskrav på artiklarna men de är också intresserade av allt nytt och publicerar t. ex. pionjärundersökningar för att uppmuntra forskning inom ett nytt område. Om resultaten inte kan reproduceras av andra forskare kan den ursprungliga forsk-ningen anses lida av dålig reliabilitet. I praktiken innehåller även publicerade artiklar ibland fel och blunder trots att de alltid har förhandsgranskats av flera experter. I värsta fall kan hela forskningen visa sig vara falsk.

Detta hände i fjol när det avslöjades att den världsberömda genetikern Hwang Woo-Suk hade fuskat. Hwang hade påstått att han skapat mänskliga embryonala stamceller genom kloning trots att han i själva verket hade använt ägg från sina doktorandstudenter. Han agerade under påtryckning för att vinna internationellt beröm för sitt land Sydkorea. Nyheten kom både som en skandal och en besvikelse för den vetenskapliga världen.

Däremot har de vetenskapliga journalerna kritiserats för sitt ointresse att publicera undersökningar med negativa resultat; dvs. då man inte lyckas påvisa ett samband eller en tillräcklig effekt. Sådana studier är svåra att få publicerade och därför hamnar ofta undersökningar av hög kvalitet och med avslöjande resultat i forskarnas egen skribordslåda, oåtkomliga för dem som vill utvärdera forskningen som helhet.

I en insändare till tidskriften Nature påpekar forskarna Bob O’Hara, Mike Fowler och Christine Johnson som alla arbetat vid Helsingfors universitet, att gynnande av statistiskt signifikanta positiva resultat lämnar forskarna med en sned bild av helheten. Därför har de varit med om att grunda en ny journal som heter Journal of Negative Results – Ecology and Evolutionary Biology. Den specialicerar sig på att rädda akademiska studier som annars inte skulle passera publiceringströskeln.

Det har faktiskt uppstått flera journaler för negativa resultat varav den kändaste är Journal of Negative Results in Biomedicine, grundad år 2002. Tillsvidare saknas det tyvärr sådana tidskrifter som är specialiserade på olika slags terapier eller metoder inom de behavioristiska vetenskaperna, alltså inom ämnen där konsumenterna inte alltid får veta sanningen om påvisad effekt.

Den politik som vetenskapliga publikationer traditionellt har fört kan därför leda till att det kan vara svårt att få information om studier med tvivelaktig vetenskaplig grund. Om en studie har givit positiva resultat är det möjligt att den får uppmärksamhet och blir publicerad, medan studier där positiva resultat uteblivit alltför ofta faller i glömska.

Neurolingvistisk programmering

Man ska inte tro att icke-vetenskaplig forskning eller undervisning skulle vara omöjligt vid de finländska universiteten. Frågan har helt enkelt inte diskuterats speciellt mycket. Ett exempel på en kontroversiell inriktning som har fått godkännande heter NLP eller neurolingvistisk programmering. NLP är populärt bland en del psykologer och terapeuter; förespråkarna ser det som protovetenskap, dvs. någonting som ännu inte är fullt utforskat. I själva verket har NLP redan funnits i över 30 år och ändå har dess påståenden inte kunnat valideras vetenskapligt. Nuförtiden finns NLP med i uppslagsverk över pseudovetenskap och ockultism, bl.a. i Skeptic’s Dictionary.

NLP vill visa hur det går att avslöja människors tankar genom att observera deras ögonrörelser och att påverka personer genom ”inmatning” av vissa ord. Tanken är att t. ex. en ”visuell” person reagerar på visuella uttryck så som t. ex. ”jag ser vad du menar”. NLP är dock för omfattande för att man kortfattat ska kunna redogöra för den utan att göra den orättvisa, vilket också fungerar som en strategi för att avfärda kritisk granskning. Som en annan strategi påstås den, för potentiella kunder, vara helt vetenskaplig, men de som kritiserar NLP för dess bristfälliga teoriska grunder och forskningsbevis får höra: ”Det behöver inte vara vetenskap – det fungerar.”

Vetenskap och icke-vetenskap

Frågan var gränsen mellan vetenskap och icke-vetenskap går kallas för demarkationsproblemet. Det mest kända kriteriet kommer från vetenskapsteoretikern Karl Popper som ansåg att alla teorier och hypoteser måste vara falsifierbara: om det inte går att tänka sig en situation där de i princip kunde visas felaktiga ligger de utanför vetenskapens intresse.

Kvinnoforskning är ett område vars vetenskapliga grunder nyligen har ifrågasatts på grund av att dess påståenden ofta är ofalsifierbara. Denna kritik har kommit framför allt från naturvetarna Jussi K. Niemelä och Osmo Tammisalo. De menar också att kvinnoforskning ifrågasätter de biologiska forskningsrönen om kön, sexualitet och partnerval utan att ge bevis för sina påståenden.

Kvinnoforskare har bemött kritiken bl. a. genom att påpeka att en betydande del av humanistisk forskning inte fyller detta kriterium. Det finns inget entydigt svar på demarkationsproblemet, och humanistisk forskning är lika viktig som naturvetenskap trots att dess utgångspunkter ibland är mycket olika. Debatten om bl. a. kvinnoforskningens ställning visar att det även inom den akademiska världen finns olika åsikter om vad som ska accepteras som vetenskap.

Patrik Austin

Patrik Austin studerar nordiska språk och livsåskådningskunskap.

Top