Vaa fan är det frågan om? Det undrar man faktiskt lite till en början när man bläddrar i Eldkvarn-basisten Tony Thoréns bok. Layouten är en aning amatörmässig och texten verkar lite för impulsiv.
Men snart är jag totalcharmad av tilltalet som är ärligt och frejdigt. Allt annat än tillrättalagt och inte det minsta skrytsamt.
Man sugs snabbt in i Tony Thoréns livshistoria som rivstartar med att Röda armén störtar in hos morfar urmakaren på det karelska näset. Han ställs mot ett plank för att skjutas. Men som den atlet han var lyckas han kasta sig över planket och fly med familjen.
Tony föddes i Göteborg, men i sjuårsåldern flyttade familjen till Norrköping och Ljuragatan. Det blev en tuff start här. På väg hem från Ljuraskolan överfölls Tony av grannungarna som tvingade honom att löpa gatlopp. När han gav sig vid ett slagsmål blev han plötsligt allas kompis.
Givetvis får vi historien om Eldkvarn. Klasskamraterna Tony och Carla (som tog med brorsan) tutades ihop för att göra musik till en gymnasiesoaré. "Carla spelade trummor på riktigt, Plura var jävligt häftig på elgitarren och jag var vid det här laget ganska tung på baseriet" skriver Tony Thorén om det första musikaliska mötet med bröderna Jonsson.
Vi får en uppriktig och rolig skildring av hur Tony Thorén och Piska mig hårt-gitarristen Curta haffas med hasch på tåget hem från Köpenhamn. De slipper inte bara straff – händelsen ger "Pisket" skivkontrakt! Socialen skickar en kvinna på dem som gillar deras musik och hennes man råkar jobba på NMV.
Under många år var Tony Thorén producent på Silence-studion i Koppom. Bland dem han samarbetade med finns Peter LeMarc, Tant Strul och ett Ebba Grön i upplösning. Skvallerfaktorn är hög när han berättar anekdoter om struliga tanter i studion och festgalna Ebba Grön-are under inspelningen med låtklassiker som "Die Mauer" och "Flyktsoda". Sedan kan det förstås kännas tröttsamt med generaliseringar i stil med: "...tjejer och killar är sina motsatser när det kommer till hur man beter sej i en studio. Tjejer tycker att allting ska ut. Allting ska säjas, och helst skrikas och gråtas ut."
Boken är illustrerad med foton samt skojiga och träffsäkra teckningar av Thomas Stålberg, illustratören bakom den kända seriestrippen på Eldkvarn, där killarna säger: "Nu grå vi ner på Broadway och tar en äggmacka." Men fotokvalitén imponerar inte – och man kunde väl åtminstone ha tagit med någon vettig och tidstypisk bild på Eldkvarn?
Boken är full av humor och kuriosa (visste du att Ulf Lundell en gång i tiden ville bli sångare i Eldkvarn?). Men Tony Thorén backar inte heller för det svåra. Uppbrottet från Liten Falkeholm. Eller när skivbranschen var i kris för tio år sedan och telefonerna tystnade. Jobben uteblev. Även om han inte fördjupar sig så mycket i eländet – förstår man att det var en ekonomiskt svår tid som kantades av en rad motgångar, försäljningsfloppar och bolagsförluster.
Självbiografier brukar vara riktiga tegelstenar. Tony Thoréns är 130 sidor tunn. Han koncentrerar sig på utvalda historier, värda att berättas. Det gör han så medryckande att boken är svår att lägga ifrån sig.
Självbiografin är utgiven på egna förlaget Eldscript, efter att Norstedts nobbade den (Tony Thorén var inte tillräckligt känd – vaa fan är det frågan om?). Där missade de en bok som är underhållande, rapp och osminkad. Ett måste för Eldkvarn-fansen.