Det kalla kriget slutade aldrig
Boken gör upp med några vanliga felslut. En är övertygelsen om att Väst vann det kalla kriget 1989. Det enda som skedde var att Väst slutade bedriva det. Ryssland (och, kan man tillägga: Kinas kommunistparti) har fortsatt att bekämpa sin fiende, vilket naturligtvis blivit enklare när huvudmotståndaren tror att kampen är över.
Det andra felslutet är den prestige Moskva fått genom segern i det andra världskriget. Av de två totalitära monster som föddes ur det första världskrigets lågor, det ryska och det tyska, bestämde man genom internationell konsensus att Hitlers tredje rike skulle betraktas som absolut ont, medan Stalins sovjetunion, i egenskap av det förras besegrare, fick status som relativt ont. Som Zabuzjkos mormor konstaterade så söp ryssarna och tog mutor, till skillnad från tyskarna vars dödsmaskin fungerade klanderfritt.
Boken är också skriven som ett svar på de provocerande naiva frågor hon får från västjournalister, där den värsta är (ställd klockan åtta på morgonen den 24 februari): Vad vill Putin? Han har ju redan sagt rent ut vad han vill, han vill att ukrainarna ska försvinna, som nation. Putin använder till och med samma ord som Hitler: ”en slutgiltig lösning på Ukrainafrågan”. Två folk ska bli ett. Journalisten försvarade sig då med något i stil med ”men det är ju ändå 2022”, och hon inser att statsvetaren Fukuyama hade rätt: historien tog faktiskt slut i och med Sovjetunionens fall 1991, i så måtto att västmänniskan vägrar att låtsas om den: ”som ett litet barn som slår händerna för ögonen för att det läskiga ska försvinna”. Nå, vad är det Zabuzjko vill att vi ska öppna ögonen för?
Hon ser ett oavbrutet, massivt och allt genomsyrande krig – som den ryska staten, oavsett vad den för ögonblicket har kallat sig, ständigt och konsekvent har bedrivit mot den civiliserade världen.
Följer Putin den gamla KGB-manualen?
Zabuzjko är starkt influerad av den på 1980-talet avhoppade KGB-medarbetaren Jurij Bezmenovs utsagor och ser i de KGB-handböcker som denne lät publicera i Väst de manualer som Putin sedan har följt (Det finns intervjuer med Bezmenov på Youtube som är värda att titta på). Enligt Bezmenov ägnar den ryska säkerhetstjänsten bara cirka 15 procent av sina resurser åt klassisk agentverksamhet. De största resurserna läggs i stället på ”ideologisk subversion”. Man utnyttjar Västvärldens öppenhet och nyttiga idioter i akademin, näringsliv och medier för att pådyvla motståndaren en världsbild som gör att han är oförmögen att fatta ett adekvat beslut i sin egen säkerhets intresse när ett hot uppkommer.
Det första steget är demoralisering, en process som kan vara 15–20 år då Moskva genom infiltrering av massmedier, utbildning och kyrka fostrar en generation som inte uppfattar Ryssland som ett hot och som avfärdar varje tecken på misstro mot Ryssland som ett orimligt beteende. Det följs av destabilisering när samhällsinstitutioner som försvar, rättssystem sätts i gungning och därpå kris, som leder till att en marionettregim installeras. Processen avslutas med normalisering, där landets suveränitet upphör.
Moskva förlorar ”därför att vi var bättre än våra mördare trodde att vi var”.
Problemet med Zabuzjkos argumentation är att den i likhet med konspirationsteorier är omöjlig att försvara sig mot. Den går inte att falsifiera och alla försök att bemöta den kan avfärdas med ”de skulle ju säga så”. Icke desto mindre är det svårt att inte se hur Moskva långsiktigt arbetat med att demoralisera och destabilisera Ukraina. Privatiseringen av medierna marknadsfördes som en demokratisk landvinning, men slutade med att Ukraina efter några år inte hade en enda tidning eller tv-kanal där hela landet samtidigt kunde få information om sig självt och om världen. Oligarkernas tv-kanaler anställde ryska redaktörer och programledare. Samtidigt spreds från alla håll myten om att Ukraina är hopplöst splittrat i två oförsonliga delar, en prorysk och en proeuropeisk. Moskva sådde hat och misstro och trodde de skulle kunna skörda en marionettstat. Men så skedde i stället Euromajdan, där den proryske presidenten jagades iväg. Sedan kom det följande miraklet 2014, då folket och därefter en återuppväckt armé stod emot ryska försök att ta över södra och östra Ukraina.
Hon menar att Moskva kommer att förlora ”därför att vi var bättre än våra mördare trodde att vi var.”
Putinisterna utgår från att motståndarnas drivkrafter är samma som deras egna (egennytta, girighet, avund, vällust, ärelystnad). Men de står helt rådlösa när de stöter på andra värden och drivkrafter: empati, solidaritet, självuppoffring, kraften i torgets direkta demokrati. De kan inte förstå och se det goda, den spontana samhällsanda som ukrainarna uppvisade under majdan-revolutionen och nu under kriget. Ukrainarna är av tradition starkt ”horisontella”, med en välutvecklad förmåga att organisera lokalt, kommunicera och skapa flexibla och välfungerande nätverk för att uppnå svåra mål.
Nu under kriget har folk skämtat om att Putins hantlangare letat efter Ukrainas ”beslutscentrum för volontärverksamhet”. De är präglade av den ryska ”maktvertikalen”, och kan inte förstå ett motstånd som sker utan styrning uppifrån.
Hatet mot ”folkens fängelse”.
Det handlar om en annan civilisationsnivå, menar Zabuzjko – där ukrainarna slåss för mänskligheten mot det omänskliga
Hon har av samma skäl noll hopp om att ryssarna ska resa sig mot Putin. Ingen borgerlig revolution har någonsin lyckats i Ryssland. Oktoberrevolutionen 1917 var en kupp. Verkliga folkliga protester i Ryssland har bara slutat med upplopp, mordbrand och plundring av brännvinsbodar, skriver hon avfärdande.
Det är ingen överdrift att säga att Oksana Zabuzjko verkar hata Ryssland, ett ”folkens fängelse” som inte har människor utan ”bara kött”, ett zombiemonster som bluffar, plundrar och stjäl och aldrig är nöjt trots att det redan slukat över hundra folkslag. Ett land där tiotals miljoner hektar skog brinner varje år på tajgan eftersom ingen i Sankt Petersburg eller Moskva bryr sig. Ryssland är döden, men en taktisk kärnvapenexplosion går att överleva. Hon ser bara ett hopp för planeten: Rysslands upplösning.
Hatet är förståeligt, efter holodomor, den Moskvastyrda massvälten under 30-talet och nu Butja, Mariupol och oräkneliga andra förbrytelser. Men hat gör en enögd, och det övertygar inte när Zabuzjko försöker avfärda de stora ryska författarna: Tolstoj, Pusjkin, Dostojevskij, Bulgakov. Likaså är hennes bottenlösa pessimism deterministisk på ett sätt som inte övertygar. Under andra världskriget var det en vanlig åsikt att de tyska och japanska kulturerna var oförenliga med demokrati och fred. Idag vet vi att så inte är fallet.
Styrkan i Den längsta av resor är att hon visar hur ett enat folk kan stå emot en fiende som är starkare på pappret. Det finns ett alternativ till lögn, cynism och likgiltighet, det som är den egentliga kärnan i Putins russkij mir, den ryska världen.
”Aldrig mer!” skriver Zabuzjko. Den här gången kommer det historielajvande imperiet inte att kunna ”pacificera” Ukraina med sina vanliga metoder. Inte den här gången, och aldrig mer. Vi har livets styrka på vår sida, växandets, kärlekens och frihetens styrka, skriver hon.
Man kan bara hoppas att hon har rätt.