Formatet för den traditionella medborgardialogen har under senare år, med stor inspiration från andra länder, utforskats och expanderats. Konceptet ”platsutveckling” har börjat bli en etablerad metod inom stadsutveckling – även om begreppet är brett och det i princip står varje yrkesverksam fritt att tolka och definiera efter behov. Platsutveckling som metod ligger ofta nära, eller samspelar helt med, dialogprocesser för utveckling av framtida stadsrum. Ofta bjuds utövare inom konst och kultur in med en idé om att de ställer nya typer av frågor, som ett verktyg för att synliggöra befintliga problem eller för att skapa lokalt engagemang.

Men var finns den kritiska rösten? Vem utvärderar och utmanar?

När konstutövare och kuratorer, i kölvattnet av medborgarrättsrörelserna 1968, började undersöka hur konsten kunde vara mer platsspecifik och samhällsnyttig pågick ett utforskande som man nu kan se paralleller till inom den svenska stadsbyggnadsvärlden. Den konsten kallades till exempel community art, art in the public interest, community driven art och hade, förenklat uttryckt, ambitioner att hjälpa människor i utsatta situationer.

När konstkritiken granskade praktiken tog den upp mycket relevanta etiska och moraliska frågeställningar om ansvar, makt och privilegium. Vem var det egentligen som tjänade mest på projekten – konstnären eller de människor som deltog och gav av sin egen tid? Hur lokalt förankrad kan en konstnärlig process vara när den leds av en konstnär som själv saknar lokal förankring? Vad händer efter att projekten slutar, när konstnären lämnat platsen och tagit med sig sin energi och sitt engagemang?

Kritiken förde med sig en diskussion som utvecklade praktiken, som ställde krav. Idag ser vi i Sverige ett utövande av offentlig konst – hos såväl Statens konstråd som hos kommuner – som är processbaserad, platsspecifik och som bjuder in (delar av) lokalsamhällen för samskapande.

Kultur är ett svårdefinierat och mångtydigt begrepp. Johan Forsnäs, professor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Södertörns högskola, menar att man kan se kultur på fyra olika vis, som inte är skilda från varandra utan snarare är överlappande och som alla handlar om makt och identitet. Kultur kan betyda odling av såväl jordbruksmark som bakterier i ett laboratorium. Kultur kan vara ett uttryck för själslig och andlig kultivering och ligger då nära konstarterna. Detta brukar kallas ”det humanistiska kulturbegreppet” och innefattar även arkitektur.

Kultur kan också, enligt Forsnäs, handla om meningsskapande processer. Och kultur kan beskrivas ur ett antropologiskt perspektiv. Det perspektivet utgår från vårt sätt att leva, våra gemensamma värderingar och vår livsstil, vilket påverkas av var och hur människor bor och vilka människor vi möter i vardagen. Alltså: kultur som ett samspel mellan oss människor och vår omgivning.

I den nyligen publicerade Vinnovastödda förstudien ”Kulturkraft i det offentliga rummet” lyfts det fram att estetiska uttrycksformer kan hjälpa oss att se mening, att engagera och skapa samhörighet på ett både insiktsfullt och vardagligt sätt. Att kulturen utvecklar människans föreställningsförmåga och kreativitet. Och att vi borde låta kulturen och kulturutövare ta en större plats i arbetet med stadsutveckling, speciellt i städers ytterområden.

Utgångspunkten för rapporten är butiksdöden, kopplad till städers perifera områden. Rapporten beskriver hur butiksdöden börjar bli synlig på 2010-talet och att det är en process som accelererar. Lokaler på handelsplatser och i köpcentrum börjar stå tomma. I modernistiskt planerade förorter, där i princip all service är lokaliserad till en centralt belägen centrumanläggning, är förändringen påtaglig. Rapporten föreslår att de tomma lokalerna kan vara en möjlighet för kulturens och konstens utövare. Lokalerna kan fyllas med nya aktiviteter och få ny mening. Utöver kulturutövare ska kommuner, fastighetsägare och investerare också involveras i processerna.

Större delen av rapporten utgörs av praktiska exempel på det som författarna kallar ”kultur- och konstdriven platsutveckling”. Projekt presenteras på några rader med en länk till en webbplats, ofta projektets egen, ett arkitektkontors eller en fastighetsägares. Rapporten innehåller en bra samling inspirerande projekt – men med den knappa information jag får kommer jag som läsare inte förbi skönmålande beskrivningar av lyckade projekt där konst utövats på ett otraditionellt vis i stadsrum. Om jag på riktigt vill förstå hur dessa insatser påverkade en plats invånare, hur de bidrog till den lokala kulturen, har jag ett gediget arbete av självstudier framför mig.

Beskrivningen av den här sortens projekt stannar tyvärr ofta just här; vid inspirerande och pockande fotografier och en text om ambitioner, ansvar och samhällsförändring. Något jag känner igen i vår branschs förhållningssätt till denna typ av projekt. Jag saknar självkritiken – ja, själva kritiken – när det kommer till projekt med sociala ambitioner. Arkitekturkritiken stannar ofta vid byggda projekt som kan utvärderas och förstås genom rumsliga och materiella aspekter.

Dialogprojekt med kulturen och konsten som verktyg och arena blir allt vanligare inom stadsutveckling, speciellt i den typ av ytterområden som rapporten fokuserar på. Vi arkitekter måste komma djupare i både förståelsen för och kritiken av dessa projekt. Okunskapen leder till ett daltande där projekt hyllas enbart för sin ambition att skapa inkluderande och jämlika platser där resultatet sällan utvärderas. Den leder också till ett avståndstagande och i viss mån ett förminskande.

Denna typ av projekt förtjänar att synas i sömmarna, att kritiseras och utvärderas.

Butiksdöden jämförs i rapportens inledning med industridöden som följde av globaliseringen under 70-, 80- och 90-talen. Tomma industrilokaler togs då i bruk av konstnärskollektiv, olika kulturella och kreativa näringar samt kommunala kulturverksamheter. Lokalerna blev samlingsplatser för event, klubbar och ateljéer. Idag vet vi att detta skeende är en del av en gentrifieringsprocess. Urbana områden gick från att erbjuda försörjning till en arbetarklass till att erbjuda försörjning åt en kulturell klass. Områdena omvandlas med tiden till bostadsområden för en välmående medelklass.

Kapitalstarka fastighetsutvecklare är inte okunniga om kulturens kraft för att höja attraktionsvärdet i ett område. Det är snarare en metod som används flitigt. Kulturutövare får använda lokaler billigt, eller till och med gratis, för att skapa en hype. Och det är klart att man som kulturutövare tar den chansen – det är en bra chans som ska tas. Fenomenets komplexitet gör det omöjligt att prata om rätt eller fel. Men det hela är just det – väldigt komplext.

Det är inte givet att köpcentrum och deras omgivningar i urbana ytterområden kommer att gå igenom samma process som industriområden. Men diskussionen måste föras.

Köpcentrum beskrivs ibland som en förlängning av det offentliga rummet men det tror jag är en glidning i förståelsen av det offentliga. Nästan alltid är dessa köpcentrum ägda av en privat aktör, ofta en fastighetsutvecklare, aktiv på en global marknad och med starkt kommersiella intressen. Det är inte ovanligt att fastighetsägaren också äger marken runt byggnaden, alltså de stadsrum som nästan alla stadsdelens boende använder dagligen på grund av centraliseringen av service.

Det innebär att sista ordet för vad som ska hända i dessa lokaler och på dessa platser – och vem som ska få tillträde dit – inte ligger hos det offentliga utan hos en privat aktör.

Medborgare som involveras och kulturella uttryck som bereds plats måste alltså passera och godkännas av ett bolag vars främsta intresse vanligtvis är att locka köpstarka målgrupper till sin anläggning. Jag har själv arbetat i ett projekt där konstverk, målade av unga killar från ett närliggande bostadsområde, inte fick visas i områdets köpcentrum eftersom centrumets ägare inte ville att det skulle förknippas med tonårskillar boende i området.

Jag saknar kritiken när det kommer till platsutvecklingsprojekt med sociala ambitioner. Jag längtar efter den. För jag tror att den kan utgöra det motstånd som behövs för att praktiken ska kunna utvecklas och gå bortom floskler och fluffiga ord. Och tvinga fram produktiva definitioner av konst, kultur och platsutveckling.