castoropollux

.

Hur börjar en historia som en del hävdar likaväl kunde vara påhittad? Med en sanning eller rent ut sagt en räcka lögner? Om häxjakter och logik handlar om att inget hänger ihop annat än genom antydningar och fria fantasier kan det ju bara ett exemplets makt att påvisa och avslöja hur simpelt tänkande egentligen ser ut och hur fördomar och falska anklagelser givetvis kan ha hämnd och dåligt omdöme som grund.  logiken äger inte jag, den kan jag dock använda för att påvisa mönster och sammanhang som sällan kommer fram i delikata ärenden. Att socialen är en lekstuga för obildade och sturska dumhuvuden kommer väl bara som en nyhet för dem. De håller ju sig för bildade och synnerligen kompetenta även i saker och förhållanden de aldrig skaffat sig kunskaper eller behörighet i. För betraktaren kan det ju te sig som en utmaning att bjuda in ifrågasättarna till ett dukat bord?  Å andra sidan så kan väl själva bordsskicket hos skitpratare alltid avslöja dem. De ska ju inte fara med så mycket fakta utan mest rör det sig om värderingar som kommer serverade som på (ny)silverfat. Floden av motstridiga åsikter är inte oansenlig och ryktesspridning går fortare än ljuset, speciellt som det i sådana kretsar inte är så noga med just fakta.

.

Under den forna häxjaktens tid böljade föreställningsvärlden bland ytterligheternas gränser hos de vilseförda. Vad som var sant var bland maktens utövare inte särskilt viktigt. Förförelsen av omgivningen var av största vikt. Verkställigheten var orubblig. Vår förgångna tid av häxbränningar, ett infernalium av motbjudande beskrivningar av dessa domstolar och straff, ställer väl många frågetecken om den tidens maktutövning som något slags självändamål. Makt för maktens skull och för att få tyst på opposition, kritik och manifestera sin makt så att alla ser den och skräms. Det är ju maktmissbruk och tydligen inget någon drar sig för att använda ens i modern tid. Idag synes inte fakta heller krävas för långdragna meningslösa ensidiga utredningar och ett fällande omdöme utan att en enda jurist tittat på saken. Man klarar ju av det utan att ha lagfört sin sak och det kan väl bara handla om en betydligt överskattad tro på sin egen förmåga. Att självklarheterna är alldeles för bekväma och motsatsen innebär mer arbete och en hel del tänkande….Det är kanske fräckt att påstå att verksamheten är hämmad av ren lathet, när det borde vara så att dumheten och aningslösheten är den allenarådande kraften..

En övertygelse regerar, när det gäller bristande logik, att bara killar kan göra fel eller bete sig bedrägligt och manipulativt, att socialtjänsten likt påven anser sig fullkomligt ofelbar och att den gudomliga genomlysningen absolut inte kan eller får ifrågasättas. Kanske är det någon slags rest ifrån de fornstora dagarna då examen kändes viktigare än allt annat i världen. Sedan har väl tillståndet assimilerats in i hela personligheten.  Åtminstone i vissa fall. Ingen utbildning blir väl heller större än dess bärare. En persons fördomar behöver ju inte alls utrotas av något så trivialt som utbildning och efteråt finns ju alltid chansen att skölja sin examen i  sin förnämliga bubbelpool av fördomar..

På samma sätt finns uppenbarligen tanken att kvinnor skulle vara närmast ofelbara, definitivt inte sämre än gud eller att det inte finns en enda tjej som påstår att hon inte kan bli gravid, inte är ett enda uns manipulativ eller är van att framställa sig som ett offer. (Man kan ju tom ha vant sig vid rollen så kraftigt att alternativet att släppa den kostar för mycket….) Vanligtvis för att det åtminstone ger uppmärksamhet. Tyvärr kan ju verkligheten vara så krass för dem som råkat illa ut, men svårligen kommit tillrätta med sina problem eller fått en chans att sluta med sitt dåliga beteende, sökande efter kompensation för den enorma bristen på uppmärksamhet. Det hör väl inte till vanligheterna men att det inte ens skulle förekomma manipulativa tillstånd, är en ytterligt dålig ursäkt för ett bristande förstånd. Det ingen vill eller kan se finns ju alltså inte.. Prestationsförmåga är viktigt och att förstå mänskligt spel är nog viktigt på en plats, som socialen kanske väsentligt, för att inte begå grava fel.

Spelar spel gör de flesta.  Eric Bernes bok ”Games People Play” kom ut som bok på sextiotalet och borde som den lektion i människans föresatser och förhållningssätt till vad de vill, hur de uppnår det vill med manipulation eller aldrig finner det, ha satt djupa spår i bland de bildade. Så är ju inte alls fallet här, tvärtom verkar man totalt oförstående till att det finns individer som inte håller sig särskilt nära sanningen och att dessa personers skäl till det skulle vara att få lite mer uppmärksamhet än vad de annars åtnjuter. Spelar spel gör man på olika nivåer beroende på hur allvarligt den personliga existensen utsatts under tidigare år.

.

Dateringen kan inte bli något annat än det förgångna, ja inte mer än 20 år. Under en sådan lång tid hinner mycket hända, men förändras? Förväntningarna att vissa saker ska bli till det bättre infinner sig hos alla. Tiden läker inte, men möjligheterna ökar och gör det för den som söker dem. Tiden blir också en måttstock på vad som förändrats och vad som förblivit. Blir människor bittra av att misshandlas, förtryckas, nonchaleras, stigmatiseras? Det vore nog konstigt annars och greppet ut ur det är inte glömska. Det är väl realiteter att för mycket av utsatthet och övergrepp sätter spår. Det är berättelsen och bearbetandet som utgör grunden för tillfrisknandet. Är den bittre mot förändring? Ärligt talat tror jag inte det, men den manipulativa kanske hellre låter bitterheten leva kvar eftersom inga alternativ verkar locka med bättre förutsättningar……offerrollen har ju vissa fördelar men kostar ju samtidigt oändligt mycket mer men det ser inte den manipulerande.

Den manipulativa har ju redan ett belöningssystem som fungerar och det erbjuder offerrollen. Tyvärr är ju inte perspektivet för den som spelar detta spel det bästa och de kan inte uppfatta belöningen i att upphöra med sitt spel heller. Förutom att det också skulle kosta dem så mycket. Att erkänna falska anklagelser och att medge att man handskats oegentligt med både fakta och beskrivningar som istället anpassats för att uppnå offerrollens fördelar gör iaf den upprättelsen till en delikat och och svår process förutom att den ju blir plågsam. Hela omgivningen ska ju omskolas i att så mycket var lögn och förbannad dikt, så många låter helst bli och hoppas att sanningen så tunn den var aldrig uppdagas. De tillerkänner därmed inte de utsatta heller för någon upprättelse, så rädda om sin prestige kan de ju vara. Dessutom är det ju en bekräftelse på att någon styrka vinner de aldrig utan upprepar bara sina föreställningar.

Problemet är ju bara om offerrollen egentligen är en lögn som man dels förfört sin omgivning med, men också sig själv. Man kan ju ”vinna hela världen, men förlora sig själv”! Livslögnerna brukar ju inte vara så generösa med livsutrymme och valmöjligheter. Snarare brukar de bli alldeles för få och människan blir och är oftast besviken och låter det läcka i sin omgivning och särskilt på dem eller de som de vill ha som syndabockar. Sinnets sanna resurser kommer aldrig i bruk och skälen till det går givetvis att finna i barndom och uppväxt. Den kan man ju bearbeta och låta smärtan läka ut och finna att själen och kroppen plötsligt fick tillgång till resurser som man inte trodde fanns. Det är väl om något att finna lycka och sina egna möjligheter istället för att enträget hänge sig åt besvikelser? Att fortsätta göda lögnerna och besvikelserna är att garantera sig ett olyckligt liv.

Uppmärksamhetens valuta regleras inte särskilt ofta mot förändringar i omgivningen heller. Visst blir belöningarna aldrig större än från början och bitterheten växer istället så också missnöjet. Skälen till detta missnöje går ju alltid att hänföra till den utpekade svikaren. Att låta sina besvikelser gå ut över ett barn i sin tur kanske är det bästa beviset på att fadern faktiskt gjorde rätt som lämnade ett sjunkande skepp. Enligt förekommande beskrivningar på ett lättvindigt sätt och utan bry sig? Mot alla sådan beskyllningar talar, närvaro vid förlossning med bildbevis, blöjbyten, tillagning och matning med flaska, badning, nattning, sagoläsning osv osv. Få kvinnor har väl gjort slut med sådana män? Sådant ska ju inte ens nämnas av den kvinna/man som har en annan agenda, att måla ut den tilltänkta, som efter förhållandets avslutande, plötsligt beskrivs som en slusk, sexist, pedofil, psykopat och egentligen borde lända till att lägga resurser på att avgöra motivet, utröna omdömets snäva gränser hos den påstått förfördelade! Särskilt som de plötsligt påstår att de varit tillsammans med en man som är så förfärlig.

Om det finns en sak som också den kunde få läsaren att börja undra är väl om nu den beskrivna förskräcklige mannen är den som beslutar sig för att lämna en ohållbar relation så borde väl kvinnan ha förekommit det hela om nu mannen var en sådan hemsk typ? Att dölja sin egen rädsla för att bli övergiven och ensam och istället utmåla sig som ett offer för en otäck karl ser ju onekligen ut som ett betydligt lättare alternativ, trots det höga priset. Fast det högsta priset får ju den beskylldes barn betala. Att offra sitt barns välbefinnande med skräckhistorier och om denne och målande beskrivningar om hur han struntat i sitt barn, övergivit, ingjuter givetvis svagheter i det barnets personlighet, men om det, är ju den PASsande föräldern totalt blind för konsekvenserna. Om epilogen av förhållandet ser ut så så, blir det ganska självklart att tiden innan uppbrottet knappast kan ha varit särskilt gemytlig.

Egots kamp för enväldig makt manifesteras redan innan förhållandet tar slut. Det är ju då man ska ta itu med sina egna problem, men det slipper man ju i offerrollen. Istället ger sig sinnet ut på den omöjliga uppgiften att måla ut sin föredetting i de värsta beskrivningar allt för att slippa göra något åt sina egna problem för den smärtan är inte att leka med, men offerrollen bjuder betydligt bättre belöningar, även om de aldrig är så tillfälliga och flyktiga. Hämnd i detta fall ger ju aldrig varken tröst eller tillfredsställelse, utan bara bristande kompensation åt ett sinne som aldrig upplevt djupare förändringar eller sett på sina liv med nya möjligheter. Sina sanna resurser hittar aldrig dessa människor eftersom de inte ens inser vad som döljer sig bakom den stora klump som smärtan, sorgen och saknaden egentligen utgör. Vår egen smärta är ju det mest svårhanterliga vi har. Alla har varit i närheten och vet vad sinnet vill, vad själen vill utgjuta av smärta, vånda och ilska, men få vågar. Att ha börjat är att komma i närheten av sina resurser allt mer.

Detta lämnas som ett gratistips till socialtjänstens utredare som verkar ha lärt sig väldigt lite om människor spel, postdramatisk dress, offerkoftor osv, trots alla 50-60 åren i tjänst? Vad den drabbade och utpekade inte kan värja sig emot är den omgivning som vägrar förändras, släppa sina vanföreställningar och de som skulle frysa om offerkoftans värme upphörde. Sjukdomsvinsten är ju ansenlig för den som fortfar att kalla sig offer och som fortsätter fylla på sina och andras vanföreställningar med för ändamålet  lämplig åsikter och inskränkta värderingar.

De har väl all anledning med att se upp så att det inte verkar kännas som att deras omgivning blivit grundlurade och det blir man ju alltid av människor som framställer sig så. Andra kan ju för att slippa erkänna sin skuld till grovt förtal låtsas som inget hänt. Givetvis har de ansvar för vad inte gjorde också och vad de ansåg sig vara övertygade om och på lösa boliner tro. Ingen ber om ursäkt och det kanske man inte behöver, speciellt under antaganden och föreställningar om att de hade rätt. Så vad finns att säga till den andra sidans försvar? Så om allt det som påståtts inte ens är sant så finns det en intrikat historia gömd under ytan…

De som kallar sig svurna sanningssägare är inget annat än kompulsiva lögnare och har ingen annan vinning än att inte bli avslöjade som de billiga lögnhalsar de faktiskt har varit alldeles för länge.

Den historien är detta.

Korrigering. Länken nedan fungerade inte. Det är fixat.

Häxjaktens logik upprättelse 2

.