UPPLAGESIFFROR Nyhetsmagasinet Fokus hade ett kämpigt första år, med låg upplaga och 18 miljoner kronor i förlust. Men nu ökar upplagan snabbt, enligt dagens siffror från Tidningsstatistik.

Av de få tidskrifter som TS-redovisar (för första halvåret 2007), är det siffrorna för Fokus som är de mest intressanta. Tidningen ökar med 34,5 procent eller 4 800 ex, till en upplaga på 18 700 ex.

Vd Lars Grafström sade i augusti att Fokus mål var att inom ett år ha en betald upplaga på samma nivå som Veckans Affärer och Affärsvärlden. Det innebär att Fokus (med 9800 betalda ex i fjol) ska snudd på fördubbla sin köpta och prenumererade upplaga till nästa sommar.

Den  upplageökning som nu redovisas är en bit på den vägen, med totalt 16 300 betalda ex - även om merparten är kraftigt rabatterade. Men det är fortfarande långt kvar till lönsamhet. Intresset för en tidning som Fokus finns uppenbart, visar TS siffror. Men det är inte detsamma som att det går att tjäna några pengar på det.

I fjol uppgick Fokus annonsintäkter till blygsamma fem miljoner. Men även annonseringen verkar nu öka: i det senaste numret, som kom i fredags, har Fokus en annonspackningsgrad på 31,5 procent, vilket tidningen inte varit i närheten av tidigare.

Av de dagstidningar som redovisar TS-siffror i dag (för tertialet maj-augusti) ser det mestadels mörkt. ut. Ett undantag är Hallandsposten, vars tabloidomgörning har fått fart på upplagan: den ökar med 3,1 procent. SvD ökar med 1,5 procent och Dagens Industri med 1 procent, efter att ha ökat antalet friex mycket kraftigt (nästan 24 procent).

Men för de flesta tidningarna är det minus - igen. Upsala Nya Tidning tappar 1000 ex (1,8 procent) och har gått tillbaka 4,5 procent på bara två år. Årets Dagstidning, Östgöta-Corren, tappar 1100 ex (1,9 procent) - och för Helsingborgs Dagblad fortsätter den mycket kraftiga nedgången för pappersupplagan: minus 2 800 ex eller 3,5 procent jämfört med i fjol och med 5 500 ex eller 6,4 procent sedan 2005.

Och eftersom ett antal stora tidningar, däribland Dagens Nyheter, väljer att inte redovisa några tertialsiffror alls i år, är det rimligt att anta att det döljer sig ännu större upplagemotgångar i branschen.

Mer siffror: Aftonbladet redovisade i går sin upplaga för augusti. Det blev en minskning på  22 700 ex  eller 5,2 procent, till 415 100 ex.

Läs också:
3/8 Fokus är fortfarande ett högriskprojekt
14/12 Danska Fokus slåss för sin överlevnad
22/9 Memos död dåligt varsel för Fokus
9/6 Fokus kämpar i annonsmotvind

GRATISJUBILEUM På onsdag är det ett år sedan gratistidningen Punkt SE kom ut med sitt första nummer; på lördag är det dags för samma årsdag för danska Nyhedsavisen, som var den som höjde insatserna i det nordiska gratistidningskriget. Båda blöder kraftigt, men ändå är det för tidigt att räkna ut dem.

När den isländska mediekoncernen Dagsbrùn förra våren berättade att de tänkte lansera en hushållsutdelad gratistidning i Danmark, i samarbete med danska Posten, drabbades branschen av panik. På marknaden fanns redan två stora gratistidningar, Metro Xpress och Urban, men den här lanseringen väntades slå mer direkt mot de prenumererade morgontidningarna.

Både Berlingske-koncernen och JP/Politiken gick till motattack med egna "spoiler"-tidningar, liksom flera lokala  aktörer - och islänningarna har på alla sätt haft en extrem uppförsbacke. Målet om en miljon läsare fick snabbt överges, annonskalkylerna göras om och mer kapital begäras in från huvudägaren Baugur. 

Men när det första året i gratiskampen nu kan summeras är det ändå Nyhedsavisen som framstår som ledare på poäng, även om det blöder friskt från läppar och ögonbryn, med sammanlagda förluster på upp mot 400 miljoner kronor sedan starten.
Det går nämligen ännu sämre för de andra utgivarna. En av konkurrenterna,  Berlingske-gruppens Dato, lades ner redan i april och två lokala utmanare, på Jylland och Fyn, har också försvunnit som egna titlar och istället slagits ihop med den andra stora gratisutmanaren, JP-Politikens 24 Timer, vars förlust i dagsläget är en bra bit över 400 miljoner. 24 Timer ärstörre än Nyhedsavisen på riksplanet, men i storstadsregionerna har Nyhedsavisen  nu flest läsare av alla tidningar på marknaden. Annonsförsäljningen börjar också ta fart och om inte den danska bostadsmarknaden kollapsar kan  förra månadens satsning på en särskild bostadsannonsbilaga, Boligavisen, höja tempot ytterligare.

Totalt sett beräknas gratisaviskriget ha kostat den danska branschen hisnande 1,3 miljarder sedan förra sommaren. I Sverig, där Schibsted och Bonnier förra hösten utmanade Metro om storstadsregionernas gratisläsare, är summorna lägre, men ändå respektingivande. Bonnierägda City förlorade 104 miljoner i fjol och lär i höst passera 600 miljoner i sammanlagd förlust sedan lanseringen 2002. Schibstedägda Punkt SE kostade under första halvåret i år drygt 830 000 kronor per utgivningsdag och den samlade förlusten till årsdagen, inräknat uppstartskostnaderna i fjol, lär ligga en bra bit över 200 miljoner kronor.

Varför ger då inte tidningsägarna upp sina uppenbart överoptimistiskt kalkylerade gratisprojekt, inför dessa brakförluster? Svaret är enkelt: därför att det skulle spela konkurrenterna i händerna för mycket.  Om Punkt SE skulle läggas ner, vilket vore rimligt enligt all kvartalskapitalistisk logik, vore det den perfekta julklappen till Bonnier - och en chans för Metro att presentera en mer optimistisk marknadskalkyl för 2008.

Och i bakgrunden spökar oron för att Nyhedsavisen ska komma även till Sverige och stöka till marknaden ytterligare. De kapitalstarka islänningarna har hotat med att lansera tidningen i ytterligare två länder senast 2008. Om både Schibsted och Bonnier skulle strypa sina förlusttidningar vore det detsamma som att skicka en välkommen-inbjudan till Reykjavik.

Det finns, naturligtvis, en smärtgräns för alla aktörer i det här marknadsslaget. Men ett tag till kan de nog bita ihop och lida.

JOURNALISTGRANSKNING Välutbildade, från storstäderna, med tjänstemannabakgrund, svag mångfaldsrepresentation och en politisk uppfattning som är mer till vänster än genomsnittssvenskan. Så ser den svenska journalistkåren ut. Och deras största problem är att journalistiken är för ytlig.

Göteborgs universitet presenterade i veckan rapporten "Den svenska journalistkåren" - en antologi om journalisternas bakgrund, utbildning, publikkännedom, syn på sig själva, politiska färg och ideologi.

Det är den femte stora journalistenkäten som gjorts, den senaste - Journalist 2000 - publicerades för sex år sedan. Eller stor och stor: den bygger på svaren från 1100 journalister, alla medlemmar i Journalistförbundet. Hela 19 procent av dem som svarat arbetar inom public service. Det är rimligt att anta att digitala medier, tidskrifter och kommersiella etermedier är kraftigt underrepresenterade - och att enkäten därför mer är ett tvärtsnitt av den "gamla" journalistkåren, med stor andel landsortspress och public service,  snarare än hela dagens yrkesfält.

Detta bör man ha i bakhuvudet när man tolkar enkätsvaren. Dels vilka det är som svarat, dels att de inte är så många i respektive grupp - och att den statistiska trovärdigheten blir rätt liten när man bryter ner svaren i för detaljerade kategorier och försöker tolka dem.

En tydlig bild är att journalistkåren inte speglar samhället i stort. Men det har den aldrig gjort: samma bild har framträtt i de tidigare undersökningarna.

En stor skillnad har det dock blivit: numera är könsbalansen jämn inom kåren, med 50 procent kvinnliga journalister mot bara 42 procent för sex år sedan, med en kraftigt höjd andel (från 23 till 44 procents andel) även på arbetsledande positioner. Det är bara i de högsta chefsskikten - chefredaktörer och vd:ar - som det fortfarande råder en i det närmaste total manlig hegemoni.

Fortfarande är dock tjänstemannafamilbakgrund, storstadsbakgrund och "helsvensk" bakgrund kraftigt överrepresenterat bland journalisterna. Endast fem procent av de tillfrågade journalisterna är födda i något annat land, mot 15 procent för hela befolkningen.

Detta bekymrar dock inte journalisterna särskilt mycket. Endast 3,3 procent av kåren anser att "kårens sammansättning" är det största problemet inom svensk journalistik. Som de största problemen rankas istället  ytlighet, likriktning och förenkling, följt av tidspress och resursbrist.

På den intressanta följdfrågan: var finns problemen? svarar 50 procent "journalistiken", vilket anses vara något annat än journalisten själv, som bara anses stå för 23 procent av problemet. Arbetets förutsättningar är ett större problem. Sådan är självbilden: det finns många problem inom yrket, men journalisterna själva är det minsta. Att 80 procent av kåren anser att yrkesidealet är att granska samhällets makthavare, men att så få de facto gör det, är också en del av denna något märkliga självbild.

En mycket intressant fråga är den om hur journalisterna upplever konkurrenssituationen. Inom såväl lansortspress och lokalradio anser mer än 70 procent av journalisterna att det inte finns någon hård konkurrens. Det må vara sant ur en strikt företagsbemärkelse på orten - på de flesta orter finns inte konkurrerande tidningar - men det avslöjar också en stor aningslöshet inför den konkurrens som etablerats på nätet, både från andra medieföretag och från sociala medier och nätverk. Detta uppfattar inte journalisterna som konkurrens, trots att publiken och annonsörerna bevisligen gör det.

Ändå är det uppenbart att nätpubliceringar påverkat kåren. Till exempel är det betydligt fler än i tidigare undersökningar som anser att fler känsliga nyhetsuppgifter ska publiceras utan inskränkningar, till exempel namn på dem som begått eller misstänks för brott.

Sist då: den vanligaste frågan  när det gäller journalistkollektivet, nämligen den om var de står politiskt. Så här, enligt Journalist 2005:

30 procent är socialdemokrater, 23 procent miljöpartister, 14 procent folkpartister, 14 procent vänsterpartister, 13 procent moderater, 4 procent centetrpartister ochy 2 procent kristdemokrater.

Och här har det hänt en del. 1989 var 31 procent vänsterpartister och totalt 68 procent sympatiserade med s+v+mp. I dag är totalsiffran ungef'är densamma, 67 procent, men med en kraftigt höjd andel miljöpartister och socialdemokrater.

Är då public service mer vänster än övriga medier, vilket det brukar hävdas ända sedan uttalandet om det där demonstrationståghet från 1968 som gick fel och hamnade i Radiohusets entré - och blev kvar? Svar: en aning. Totalt sympatiserar 71 procent av public service-journalisterna med s+v+-mp, mot 50 procent för hela befolkningen vid motsvarande tidpunkt.

Det är dock, ironiskt nog, inte 68-generationen bland journalisterna som är mest vänsterinriktade - de ligger snarare under genomsnittet i vänstersympatier - utan snarare de som är under 44 år.

ANNONSSTOPP Mer Bush: det är inte bara tidningen Rocky Mountain Collegian som har fått problem för sitt sätt att protestera mot den sittanden presidenten. Även anti-Bush-rörelsen The World Can't Wait har stött på patrull.

Tidningsbloggen  Newspaper Innovation berättar om hur Metro i New York vägrat ta in en skarpt Bush-kritisk annons, med uppmaningen "Drive out the Bush regime", från organisationen The World Can't Wait. Annonsen, som kan ses härintill, var bokad till förra torsdagen, men stoppades av utgivaren.

Så här skriver organisationen själv på sin hemsida:

"We do not know if the Metro publisher opposes in principle the content of these ads, or is reacting with cowardice to defending the principle of freedom of expression.  We don’t know, but it doesn’t matter, ultimately, because the effect is the same."

Metro har inte kommenterat sitt beslut. Tidigare har New York Times publicerat liknande annonser och kritiserats för detta från republikanskt håll.

Läs också:
27/9 Utbrottet mot Bush orsakade mediestorm

MEDIEDEBATT Två ord i rubriken till en ledarartikel har fått chefredaktören för universitetstidningen The Rocky Mountain Collegian att bli USA:s mest omskrivne journalist just nu. Inte konstigt, kanske, med tanke på att det ena var "Fuck" och det andra "Bush".

Annonsbojkott, krav på hans avgång - och en intensiv mediestorm. J David McSwane, redaktör för collegetidningen Rocky Mountain Collegian på Colorado State University, har haft en intensiv vecka.

Det hela började med en incident i förra veckan vid ett möte med förre presidentkandidaten John Kerry i Florida, då polisen använde bedövningsvapen, så kallade taser guns, mot en ung journaliststudent som anklagades för att störa mötet.

När Rocky Mountain Collegian skulle kommentera händelsen i sitt nummer i fredags gjorde de det med rubriken: "Taser This...Fuck Bush!" Enligt McSwane var det ett sätt att protestera mot vad de såg som ett intrång i yttrandefriheten. Men istället bröt naturligtvis helvetet lös.

Ett 20-tal annonsörer ringde omedelbart och drog in all annonsering. Demonstranter samlades på universitetsområdet: en del till försvar för McSwane, en del mot. Kraven på hans avgång haglade också från alla håll, bland annat i namninsamlingar till universitetet. Han kallades också till universitetets kommunikationsstyrelse för att förklara sig.

I går kom nästa nummer av tidningen ut (se omslag här intill): naturligtvis med allt fokus på konflikten. McSwane vägrar att be om ursäkt för publiceringen. Han konstaterar att tidningen inte ville orsaka någon skada, utan bara betona vikten av att försvara yttrandefriheten. Och påpekar att om han sparkas blir han den första redaktören för The Collegian på 116 år som inte får behålla jobbet.

DELÅRSRAPPORT Livet är stenkul, om man ska tro på TV4:s rapport för resultatet under årets åtta första månader. Men bakom jubelropen finns siffror som borde göra TV4-ledningen ganska oroad.

Totalt gjorde TV4 en vinst på 204 miljoner kronor under januari-augusti, visar delårsrapporten som släpptes i dag och som fick bolagsledningen att tala om "fortsatt stark tillväxt".

Men det som ökar mest hos TV4 är snarare kostnaderna: de steg med 10 procent jämfört med motsvarande period 2006, efter satsningar på förvärv, personalvärvningar, webbexpansion och nya dyra programrättigheter.

Reklamintäkterna ökade inte alls lika mycket: de steg bara med 0,9 procent, vilket innebär att TV4 trots sin ledande position inte tagit några andelar utan ligger precis på den genomsnittliga tillväxt som IRM redovisade för första halvåret. Därmed sjönk också reklamintäkternas andel av TV4:s totala intäkter, från 85 procent till 81,3 procent.

Den enda förklaringen till att TV4 än då kan öka sin vinst är att bolaget nu betalar en lägre koncessionsavgift än tidigare. Resultatet före koncessionsavgiften minskade med hela 33 miljoner.

När det gäller marknadsandelen bland tittarna finns det också vissa varningsklockor att ringa i. TV4 hävdar själva att deras tittartidsandel ökar och att de växer inom betal-tv, men under sommaren var det snararte så att den totala tittartidsandelen sjönk något - och att gapet till SVT minskar något beror mest på att SVT har en så svag utveckling. TV4 Plus ökar kraftigt och TV4 Film går också bra, men huvudkanalen försvagas och de flesta av de övriga nischkanalerna är fortfarande relativt små.

Den största vinnaren om man ser till tittartidsandelar i år är snarare Viasat, med framgången för framför allt TV6. Viasat  passade i dag på att lansera ett nytt sätt att kombinera kanalpaket för abonnenterna, i ett försök att förenkla för tv-publiken. Där har fyran sin farligaste konkurrent framöver.

TILL SALU Familjerna bakom Bengtssons Tidnings AB vill sälja sin dagstidningsgrupp Dalarnas Tidningar - redan i höst. Därmed lär mångfalden på dagspressmarknaden minska ytterligare.

Det senaste decenniet har affärstempot i svensk dagspress skruvats upp ordentligt, med den ena stora strukturaffären efter den andra. Bara i år har två stora affärer genomförts: framför allt den stora affären i Stampen-sfären i våras, då korsägandet i landsortspressen bröts upp och två nya stora koncerner bildades, men också Norrköpings Tidningarnas övertagande av Norrbottens-Kuriren, där NT nu kontrollerar båda tidningarna i Luleå.

Trenden är tydlig mot färre, men starkare tidningsägare, med i många fall regionala monopol på dagstidningsområdet.

En av de sista fristående tidningsägarna är Bengtssons Tidnings AB, ägare av Dalarnas Tidningar, som bildades 1987 efter en sammanslagning av en rad lokaltidningar i länet. Bolaget ägs av familjen Bengtsson, som i 75 år varit den dominerande lokala ägaren. I dag meddelade Lennart och Sten Bengtsson dock att de vill sälja ut bolaget och att de sonderar marknaden efter nya ägare som kan ta över redan i höst.

I samband med Stampen-affären i våras sålde Dalarnas Tidningar sina poster i Nerikes Allehanda och Hallandsposten, vilket gör det lättare att avyttra bolaget. Det ingår som samarbetspartner till Stampen-tidningarna, via utvecklingsbolaget Mkt Media, men är i övrigt fristående.

Att hitta potentiella köpare borde inte vara särskilt svårt. Till skillnad från den blödande konkurrenten Dala-Demokraten, som går med förlust trots presstöd och som tappar kraftigt i upplaga, är Dalarnas Tidningar ett välmående bolag. Förra året uppvisade DT en nettomarginal på 14 procent, vilket är över branschgenomsnittet och dess tidningar tappade endast marginellt i upplaga. Sett till upplagan är DT landets nionde största dagstidning, om man räknar den gemensamma upplagan (64 800 ex) för koncernens olika titlar: Falu Kuriren, Borlänge Tidning, Södra Dalarnes Tidning, Nya Ludvika Tidning och Mora Tidning. Koncernen har 245 anställda och omsatte i fjol 287 miljoner kronor, med ett resultat på 40 mkr. Sajten dalarnastidningar.se har drygt 70 000 besökare per vecka.

Vem kan då tänkas köpa? I första hand de som har regionala skäl att göra det - och knappast storägare på riksplanet som Bonnier eller Schibsted. Den mest naturliga lösningen är Mittmedia, som även de ingår i Stampen/Mkt media-nätverket och som i dag är den klart största tidningsägaren i södra Norrland.

Ett annat alternativ är Norrköpings Tidningar, möjligen i samarbete med Gota Media, som är kapitalstarkt och med ambitioner att skapa fler regionala enklaver. Den tredje tänkbara regionala aktören är familjen Anders NWT, med gott om pengar på banken efter försäljning av ägarandelen i Blocket. Prislappen bedöms ligga mellan 300 och 400 miljoner kronor

BLOGGAR Institutet för Mediestudier har givit ut en liten skrift om webbjournalistik och bloggar. En bitvis läsvärd, bitvis häpnadsväckande enögd historia.

Medierevolution eller inte medierevolution? Institutet för mediestudier låter tre skribenter granska nätet som publiceringsform i den nyutgivna "Journalistik, nätet och maktens ordningar".

Medieforskaren Michael Karlsson har granskat hur mycket interaktivitet det egentligen finns på de stora svenska mediesajterna. Andelen artiklar med länkar och kommentarsmöjlighet har blivit betydligt fler det senaste året; däremot finns det försvinnande få möjligheter för läsarna att bidra till rapporteringen med annat än artikelkommentarer - och ännu inte särskilt många läsarverktyg, som direkta bloggflöden och nyhetsdelningsmöjligheter.

IT-forskaren och historikern Lars Ilshammar driver flera teser, men framför allt den om att "det offentliga samtalets svällande bredd i multimedialiseringens kölvatten är en chimär". Det är mest samma röster och samma frågor i alla fall, anser han.  Ilshammar hävdar också att internet fortfarande är en "marginell företeelse" ur ett vardagslivsperspektiv, som - "till skillnad från medier som radio och tv inte infogas i de dagliga rutinerna på något självklart sätt".

Ursäkta, men hur då: marginell företeelse? Enligt Mediebarometern 2006 lägger svensken 53 minuter per dag på internet, att jämföra med 22 minuter för en morgontidning, 20 minuter för böcker, 14 för tidskrifter och 10 för kvällstidning. Enligt samma källa är 65 procent av svenskarna inne på nätet varje dag, att jämföra med 75 procent för radiolyssnandet. Inte infogat i de dagliga rutinerna? Vad kräver Ilshammar för siffror för att inse att nätet via bredbandsexplosionen blivit just den folkliga och breda mediekanal som det  tidigare bara pratats om?

Det allra tokigaste i skriften är dock avsnittet där bloggskeptikern Anders R Olsson, frilansjournalist och tryckfrihetsdebattör, skriver om vilken eventuell roll bloggarna kan spela som komplement till journalistiken. Den som läst Olsson tidigare, till exempel här, vet att det inte är någon stor roll, enligt hans sätt att se på saken. Hans favorittes är ju denna: "Ingen svensk samhällsdebattör, ingen intellektuell över huvud taget, har med en blogg lyckats ta steget från okänd till känd/.../Bloggare kan däremot aldrig påverka något ideologiskt viktigt, det vill säga journalisters nyhetsvärdering, vinklar eller en rapportering som blir missvisande genom orimligt faktaurval."

I sin nya artikel medger Olsson dock att bloggandet kan komplettera "den riktiga" journalistiken på ett par sätt. Dels som tempohöjare, som när Magnus Ljungkvist var först med nyheterna om handelsminister Borelius, dels som utrymme för "extramaterial", som i Carl Bildts eller kanske till och med denna blogg. Ett tredje sätt är "som kanal för journalistik i särskilt smala nischer".

Och här krävs det ett längre citat för nu blir det riktigt halsbrytande:

"Skribenter kan i en blogg rapportera inom udda eller särskilt smala ämnesområden. Jag har aldrig stött på något svenskt exempel, men sådana kan mycket väl finnas".

Eftersom en av de stora styrkorna med bloggosfären, utöver det faktum att det öppnar för nya röster, är just att den innehåller så mycket nischad specialkunskap, känns Olssons försäkran om att han "aldrig stött på något svenskt exempel" som det slutliga beviset på att han surfar sig igenom det svenska blogglandskapet med ögonen stängda. Om han haft dem öppna hade han rimligen fått syn på nischade teknikbloggare som Henrik Torstensson, som i fem år gjort precis det Olsson efterlyser, eller en lång rad mat- och modebloggare, som tagit initiativet när tidskrifterna på området fortsatt sova sin webbsömn.

Bloggosfären har många sidor. Men den nischade fackkunskapen, djupare än de traditionella mediernas, är en av de mest intressanta. Att hävda att den inte finns gör diskussionen något märklig.

Läs också:
29/5 "Avbloggningen" i medierna bara en myt
13/3 Beröringsskräcken för bloggar är märklig

LOGOTYP Vid årsskiftet inleder Skandia arbetet med att byta företagslogotyp. Genom att dumpa det klassiska paraplyet hoppas det numera Old Mutual-ägda bolaget att den gamla skandalstämpeln ska elimineras.

Hoppas kan de ju alltid. Men fortfarande kvarstår så många frågor och så många rättsprocesser kring bonusprogram, livsparande och lägenhetsrenoveringar att det krävs mer än ett ägarskifte och ett nytt designpaket för att kunna lägga det "gamla Skandia" bakom sig.





Det är Brindfors designbyrå Enterprise som ligger bakom den nya loggan, men ramarna har uppenbart varit väldigt snäva, eftersom resultatet har ett tydligt släktskap med ägaren Old Mutuals profil, åtminstone färgmässigt.





Snyggt? Knappast, va? Snarare lite Lantmännen-tråkigt med en färgnyans som försvinner in i tapeten. Man behöver inte vara logotypenostalgiker för att tycka att det här är alltför anonymt. Även om byrån bakom hävdar att den nya symbolen tydligt står för "modernisering".

UPPLAGOR Juli var en katastrofal månad för kvälls­tidningarna, vars upplagor föll med drygt 8  procent. Med så stora ras håller det inte längre att skylla på tillfällig nyhetstorka och hällregn.

Semestermånaden juli är av tradition den ­månad på året då flest svenskar köper en kvällstidning. Därför är det särkilt bekymmersamt för Aftonbladet och Expressen att upplageraset var större i juli än det varit någon annan månad i år.

Aftonbladet minskade sin försäljning per dag med 8,1 procent till 427 400. Expressen/GT/Kvällsposten tappade ännu mer: minus 8,5 procent till 343 000 ex. 770 400 kvällstidningar såldes en genom­snittlig julidag. Det är den lägsta volymen på decennier och nästan 100 000 färre än för bara två år sedan.

Ekonomiskt slår inte tappet så hårt. Båda tidningarna har ­under dessa två år höjt sitt lösnummerpris med 25 procent. Därmed har upplageintäkterna för tidningarna, exklusive alla bilagor, snarare stigit med drygt 16 miljoner kronor jämfört med juli 2005. Men det räcker inte med att upplageekonomerna kan räkna hem sitt. De akuta problemen just nu är framför allt två:

• Upplageminskningen tycks nu accelerera. Helåret 2006 tappade kvällspressen 3,6  procent av upplagan, vilket var illa nog. Men första halvåret 2007 var minskningen 5,4 procent och nu går det ännu fortare ­utför, med snudd på tvåsiffriga tal.

• Även om upplageintäkterna gått att rädda, åtminstone temporärt, kostar nedgången i  form av svagare annonsintresse. Andra kvartalet i år minskade kvällspressens annons­intäkter med hela 14,7 procent, ­vilket är tre gånger högre än den minskning som prognosticerats för 2007 av Institutet för reklam- och mediestatistik, IRM.

Om upplagorna och annonsintäkterna fort­sätter nedåt i samma takt som de senaste månaderna blir problemen svårhanterliga. Pris­höjningar är ju inget universalverktyg för att räkna hem lönsamheten; i synnerhet inte när både Bonnier och Schibsted erbjuder tidningsalternativ som kostar noll kronor. Snarare har prishöjningarna kommit till för att ­finansiera dyra satsningar på andra medier, som lokala sajter, TV7 och Punkt SE – inte för att täcka upp för upplageras för huvudprodukterna.

Varför rasar då båda kvällstidningarna så ­kraftigt just nu? Från tidningarnas håll haglar standardsvaren: dåligt väder och ont om stora ­nyhetshändelser, men det håller förstås inte som förklaringsmodeller. Man skulle lika gärna kunna hävda att försäljningen borde gått upp när huttrande semestersvenskar flockades på stormarknaderna – och att tidningarnas offensivt marknadsförda satsningar på pocketböcker och dvd-filmer, från James Bond till Minette Walters, lika gärna kunde ha drivit upp upp­lagorna.

Det mer bekymmersamma svaret för tidningsföretagen är att konkurrensen från gratis­medierna kommer att få kvällstidningsmarknaden på papper att fortsätta blöda, oavsett väderlek. Läsarna går framför allt till nätet – där ­ökade aftonbladet i juli sina besök med 16 procent och expressen.se med 14,5 procent och där ökar också annonsvolymerna. Men på nedersta raden lär juli ändå ha slutat med ett minus. Det blir dyrt om den utvecklingen fortsätter.