Frågor och svar om Rasbiologi
Lever rasbiologiskt tänkande kvar idag?
Dagens biologer sysslar inte med rasbiologi, utan med genteknik. Men vad ska vi göra med alla upptäckter av sjuka gener, ska vi rensa ut dem och deras bärare ur ”folkstammen”?
En stor skillnad mellan dagens genteknik och 1900-talets steriliseringspolitik är förstås att fokus har flyttat från samhället till den enskilde individen, som till exempel kan ta beslut om att abortera ett missbildat foster. Det finns inget samhälleligt intresse idag i att hindra människor från att födas, och det finns inga inslag av tvång. Men frågorna om människans värde och vad som är normalt och önskvärt är desamma.
Hur många tvångssteriliserades i Sverige?
Enligt historikerna Gunnar Broberg och Mattias Tydén steriliserades cirka 13 000 personer med psykiskt funktionsnedsättning eller ”asocialt levnadssätt” av svenska staten under perioden 1935-1975. Men en statlig utredning från 2002 slår senare fast att det handlade om 21 000 personer. Då det i Sverige totalt steriliserades cirka 63 000 människor så kan hälften anses varit tvingade och hälften frivilliga.
Vad är det för skillnad på rasbiologi och rashygien?
Rashygien kan sägas vara den praktiska tillämpningen av rasbiologi. Rashygien kallades också för eugenik och arvshygien, två lite mer "neutrala" ord.
Den eugeniska rasismen levde kvar längre och ledde till exempel till att tvångssteriliseringarna pågick ända in på 1960-talet.
Hur hänger tvångssteriliseringarna under 1900-talet ihop med de rasbiologiska teorierna?
Rasbiologin har tre grundläggande tankar, enligt journalisten Bosse Lindqvist: olika människor har olika egenskaper, vissa egenskaper är mer värda än andra och vissa människor har sådana egenskaper att de aldrig borde ha fått komma till världen.
1906 genomfördes Sveriges första sterilisering motiverad av ärftlighetsfaktorer och Herman Lundborg, den första chefen för det rasbiologiska institutet, uttalade sig under 1920-talet kraftfullt för att vissa människors fortplantning måste begränsas.1934 trädde den första steriliseringslagen i kraft. Ett av syftena med tvångssteriliseringarna var att uppnå en rashygienisk förbättring.
Vilka svenska vetenskapsmän har bidragit till rasbiologisk forskning?
Sverige har under lång tid haft många vetenskapsmän som bidragit till teorierna om att det finns olika mänskliga raser. Carl von Linné delade 1758 in mänskligheten i fem olika raser, som han kallade varieteter: Americanus, Europaeus, Asiaticus, Afer och Monstrosus. De olika varieteterna hade alla enligt Linné olika egenskaper och mest framstående var förstås undergruppen göterna inom varieteten Europaeus, det vill säga svenskarna. Linnés arbete användes av senare forskare för att understryka att rasforskning var en särskilt svensk angelägenhet.
Under 1800-talet arbetade svenska arkeologer och biologer för fullt med att hitta de rasbiologiska bevisen för att Sverige var utgångspunkten för den högsta av alla raser, germanen. Anders Retzius, professor i anatomi, samlade under 1830- och 40-talen in kranier från Europa och skapade ett ”skallindex” där mänskligheten delades in i ”kortskallar” och ”långskallar”. Svenskarna var långskallar och dessa var högre stående än kortskallarna.
1910 bildas Svenska sällskapet för rashygien och 1922 startade det Svenska rasbiologiska institutet sin verksamhet efter att representanter för alla partier i riksdagen hade motionerat om frågan. Syftet var att vetenskapligt arbeta för att bevara den svenska folkstammen och dokumentera det svenska folket.
Vilka raser anses det finnas inom rasbiologin?
Det finns ingen "bestämd indelning” utan olika forskare har olika indelningar. Enligt rasbiologerna var de viktigaste "rasmarkörerna" formen på huvudet och dess olika delar (hjärnskål, ansikte, käkar, näsa). Dit hörde också färgen på hud, hår och ögon.
Anatomiprofessorn Anders Retzius (1796-1860) som fick en avgörande betydelse för svensk rasbiologisk forskning delade t.ex. in mänskligheten i två olika typer: kort- och långskallar (eller brakycefaler och dolikocefaler).