Anna Margret Haag är mitt fullständiga namn. Jag är född 1 juni 1986. Uppvuxen i skid-och folkmusiktokiga Orsa i Dalarna. Sedan 2006 boende i Östersund och sedan sommaren 2011 också i Davos, Schweiz. Eller egentligen bor jag väl där väskan befinner sig för tillfället!
Att det skulle bli skidor om barn var inte så konstigt, då det finns en stark tradition av skidåkare i Orsa med bröderna Hassis och Tommy Limby spetsen, för att nämna några. Vi var ett gäng ungdomar, både killar och tjejer, som åkte skidor på vintern och sprang orientering på sommaren. Min karriär inom orienteringen blev dock kort, då det visade sig att lillasyster Sofia hade en bättre talang för det. Kanske var jag redan då en tävlingsmänniska?
Istället ägnade jag mer tid åt mitt fiolspelande, som var det som tog upp mest tid vid sidan om skidåkningen. Redan som 4-åring började jag spela för Per-Erik Moraeus (mer känd som bror till folkkäre Kalle Moraeus men också en del i Orsa Spelmän). Fiolen var avkoppling och utmaning på samma gång. Tyvärr valde jag bort fiolspelandet när jag som 16-åring började på skidgymnasiet, men när det finns tid tar jag gärna fram den även om talangen verkar svalna med åren.
Under ett par år i tonåren spelade jag fotboll, men den enda anledningen till att jag fick spela hela matcher, både för flicklaget och damlaget, var att jag var en av få med kondition som orkade. Om jag nuddade bollen någon gång under matchen gjorde jag det bra..
År 2002-2006 gick jag på Mora Skidgymnasium och jag började inse att det var skidåkning jag ville hålla på med. På heltid. Jämt. Under åren i Mora började jag sätta upp en plan för hur jag ville att de närmaste åren skulle se ut. Så enligt den planen gick flyttlasset till Östersund sommaren 2006.
I min drömplanering hade jag skrivit:
- 2006-2007 U-landslag, bli uttagen till skandinavisk cup
- 2007-2008 U-landslag, bli uttagen till världscup
- 2008-2009 A-landslag, bli uttagen till VM
- 2009-2010 A-landslag, bli uttagen till OS
Detta fick jag också! Allt jag hade drömt om och skrivit upp fick jag vara med om. Det jag inte hade skrivit ned var dock att jag skulle komma hem med två medaljer i silver från OS i Vancouver 2010. Min pappa hade till och med på skämt sagt ”tar du medalj på OS ska jag ge dig en bil”. Det fick han minsann äta upp! Men han fixade en bil.
Efter OS levde jag som i en chock. Redan fyra år efter att jag gått ut gymnasiet hade nått nästan hela vägen till min största dröm, att ta medalj på ett Olympiskt Spel. Det var inte guld, men likväl silver. Vad skulle jag nu kämpa för? Att ta mer medaljer lockade, men allt som hände runt omkring var nytt. Alltifrån sponsorer till media till mer uppståndelse om det mesta. Det var en omställning jag inte var förberedd på.
Säsongerna efter blev inte vad jag hade tänkt mig, även om det var ljuspunkter som etappsegern i Obertdorf i januari och silvret i stafett på VM i Oslo februari 2011 och stafettsilvret och 6e platsen på 30km K på VM i Val di Fiemme 2013.
Ifjol var OS i Socchi det stora målet, men med en försäsong med skador och sjukdomar, var inte självförtroendet på topp när vi började närma oss OS. Hade få tävlingar i kroppen och var allmänt osäker. Dock infann sig något slags lugn i kroppen när jag reste ner till resten av laget som var på pre-camp i italienska Seiser Alm. Passen började gå bättre och självförtroende blev också bättre och bättre.
Väl på OS kom hela laget i en total medaljyra och medalj efter medalj ramlade in. Jag åkte 10km och kände igen kroppen i 5km, sen kom osäkerhet och ovana in och och de sista kilometrarna blev en plåga. En blygsam placering kring 20e tror jag det blev till slut. Men min öppningsfart de första 5 km och erfarenheten från tidigare mästerskap gjorde att jag fick en av de högt åtråvärda platserna i stafetten.
Och stafettdagen är ju en historia för sig själv. Läs här. Och här.
Helt fantastiskt!
En dag där jag fick ihop pusselbitarna. Utan toppform och allt sånt där, men med rätt inställning, vilja och glädje. Och med ett fantastiskt team runt omkring. Lagkamrater, i och utanför spåret, vallare, ledare och alla andra.
Helt fantastiskt!
Nu närmar sig en ny säsong. VM i Falun är det stora målet. Träningen har gått bra. Skadorna börjar ge med sig, jag har dom under kontroll. Jag lyssnar på kroppen. Bromsar och gasar med otroligt viktig rådgivning av Bengt Stattin. Min tränare. Stöttepelaren. Jag har varit med på alla läger i år, och från juli har jag varit med på alla läger fullt ut. Första gången på väldigt länge.
Att ladda om efter ett OS har inte varit svårt. Tack vare hemma-VM. Som vi är laddade och taggade! Och alla, alla, i Sverige kommer vara på tårna i år. Alla vill åka ett VM på hemmaplan. Det kommer bli så tajt och tufft att ens bli uttagen. Det vi vet, är att de svenskar och svenskor som kommer stå på startlinjen i februari 2015, i Falun, kommer vara de de absolut bästa skidåkarna Sverige har just där och då.
Så det kan ni vara säkra på. Och jag vill vara en av dem.
Tack för allt stöd ni ger mig, i med-och motvind. För alla peppande kommentarer, för alla hejarop och för att ni bara är ni! Tack.
Tack till min familj om alltid finns där för mig. Tack till världens bästa klubb, IFK Mora SK, för att ni är ni. Tack till mina vänner i landslaget för att jag får äran att hänga med er så mycket!
Namn: Anna Margret Haag
Född: 1 juni 1986 i Köping, Västmanland
Familj: sambo Emil, mamma Yvonne Haag-Hansson, pappa Åke Hansson, syskon Sofia och Björn
Bor: Frösön i Östersund, Jämtland och Davos, Schweiz. Men har familjen i Orsa, Dalarna
Intressen: Umgås med familj & vänner, arkitektur, inredning, mode och njuter av lugnet i skog och mark. Och utforskar gärna både mat och bakning.
Klubb: IFK Mora Skidklubb
Tränare: Bengt Stattin, Sollefteå
Idrottspsykolog: Carolina Lundqvist, Stockholm
Mental coach: Hans Alenius, Umeå
Vallare: Lars Frykberg, Mora, och Mikael Jonsson, Nässjö.
Förebild: Yelena Isinbayeva, världsmästarinna från OS 2009 och innehar världsrekordet i stavhopp. ”Hennes inställning är beundransvärd och hennes sätt att prestera när det verkligen gäller, hon har knapp konkurrens men kan fortfarande utveckla sig!”
Motto: ”It takes courage to pursue dreams”
Vikt: 58 kg
Längd: 163 cm
Onödig, men kanske rolig, fakta…
Drömmer: om ett vackert hus med vindunderlig utsikt och en spännande trädgård (update: I got it now!!)
Längtar: efter en klar och solig vinterdag med pigg kropp eller en bok och en handduk på en strand vid ett turkost hav
Älskar: Emil
Köper: helst skor eller jeans, men oftast mat
Tänker: på medaljer, om jag inte är hungrig vill säga
Slukar: böcker. Eller choklad.
Dricker: kannor med te, rött. Och vatten.
Äter: helst pannkakor, men älgkött är inte fel heller
Går: i pjäxor och löpardojjor, men har en fantasi om att glida runt i high heels jämt
Kör: VM Touareg, syns knappt bakom ratten
Bor: i drömhuset som vi själva byggt, ritat av Pål Ross (läs mer om det här)
Hänger: i köket
Sitter: oftast på en stol
Skriver: jämt och ständigt, i tid och otid.
Ser: mitt drömliv ta mig framåt
Så småningom: kommer jag bo i ett vackert hus, med min vackra karl och några barn och springa runt i high heels och snygga kläder och låtsas vara viktig och lägga alldeles för mycket tid på att gå med barnvagn eller på klasser på gym.