När den 4 000 år gamla hällkistan på Bjurhovda upptäcktes i slutet av 60-talet rönte den stor uppmärksamhet. Tre år senare var den spårlöst försvunnen, troligen bortforslad av misstag.
Nu har den gamla gravkammaren åter byggts upp och Bjurhovda har fått ett minnesmärke över sina äldsta invånare.
Ett hundratal personer möttes i söndags och firade att återuppbyggnaden av hällkistan är klar.
Både kistan och kullen den ligger i har fått tillbaka sitt ursprungliga utseende och strax intill finns en tavla med fakta om den uråldriga gravkammaren.
- Här har skapats ett friluftsrum, en plats för andakt och eftertanke, säger Rolf Grahn i Badelunda hembygdsförening.
Det var han som förra året upptäckte att delar av den förlorade hällkistan låg bland ogräs och mossa i en björkdunge.
Ett arbetslag ifrån kommunen under ledning av arkeologen Ulla Bergqquist på Riksantikvarieämbetet har sedan rest stenar, återställt den forna kullen och snyggat upp runt graven.
- Flera av killarna i arbetsgruppen bor precis som jag på Bjurhovda så är vi många som känner ansvar för platsen, säger Rolf Grahn.
Den unika hällkistan upptäcktes i samband med utgrävningar av det stora gravfältet på Bjurhovda 1968.
Hur den kunde försvinna är en gåta men troligen blev både högen och delar av gravkammaren bortforslad av misstag i samband med att ett parkområde i närheten anlades något år efter utgrävningarna.
Rolf Grahn gissar att fornminnet var dåligt skyddat och kanske inte ens utmärkt.
Hällkista var en typ av grav som användes för cirka 3 500-4 000 år sedan. Det var gemensamma gravar som nyttjades i flera generationer och Bjurhovdas hällkista är en markering om att här fanns bofasta redan under stenåldern.
I söndagens ceremoni deltog bland andra den numera pensionerade arkeologen Hille Jaanusson som var med vid utgrävningarna 1968 då hällkistan hittades. Det var även Monica Löfgren Looström, numera antikvarie på Länsmuséet.
- Jag var 17 år gammal då och gick på gymnasiet. Den där sommaren hjälpte jag till med grovjobbet vid utgrävningarna på Bjurhovda, berättar hon.
- Det var roligt att träffa Hille Jaanusson igen, jag har inte sett henne sedan sommaren-68.
Den här artikeln publicerades i VLT den 26 september 1995.
